TORSTEN RENQVIST
(10 maj 1924-13 maj 2007)
Minnestal av Lars Nygren vid begravningen 15 juni 2007 i Heliga korsets kapell
"Torsten Renqvist hörde till förra seklets verkligt stora svenska konstnärer", skrev Ulf Linde i en nekrolog.
När jag som ung första gången träffade Torsten visste jag inte ens att han var en känd målare eller vad det innebär att vara en känd målare. Jag hade i uppdrag att hämta några saker i hans hus i Kummelnäs.
Tydligen tyckte han att det på något sätt var kul med den där i sin okunskap, respektlöst orerande unge mannen. Vi plockade svamp i skogen. Svart trumpetsvamp. Vi åt och drack vin. Vi pratade. Sista bussen gick. Jag blev till slut kvar över natten. På sätt och vis har jag varit kvar där i fyrtio år. Att besöka Torsten och Harriet blev småningom för mig alltmer som att komma hem.
Torsten Renqvist efterlämnar ett oerhört omfattande livsverk. Som målare, tecknare och grafiker, förstås. Från 1967 som skulptör, säkert hans viktigaste insats. Från början hade han författarplaner. Sedan han givit upp dem blev han en dagboksförfattare av stora mått. Han gav mig förtroendet att göra ett urval ur dagböckerna, det som blev boken Brottstycken och senare också Flisor.
Torsten kunde ägna mycket tid, dagar och nätter,åt att sammanfatta möten och diskussioner han varit med om. Det var viktigt att inte slarva över saker. Så fick den han diskuterat med kanske ett brev på 10-20 sidor, utskrivna på maskin, där samtalet rekapitulerades så som Torsten upplevt det. Han hade vad hansjälv kallade ett klisterminne.
Torsten var en otroligt beläst person, ständigt läsande. På sina målarresor i mer eller mindre arktiska trakter i midnattssolens länder tillsammans med målaren Torbjörn Zetterholm, släpade han med sig ett mindre bibliotek. Samtidigt var han ju verkligen en vildmarksmänniska, en vildmarksmänniska som efter en arbetsdag med måleriet ute i naturen låg och läste Rene Welleks A History of modern criticism (flera tjocka band i stort format) i det klorofyllgröna ljus som silade genom tältduken. Han noterade i dagboken:
"Mörkare blir det inte här på natten. Det går gott att läsa och skriva".
Torsten älskade sin primitiva stuga i Sandsjärv utanför Överkalix. Där arbetade han på somrarna. I urbanare trakter som Stockholm och Göteborg deltog han ibland aktivt i konstdebatten. Det rör sig inte om så många artiklar men de har i gengäld varit tungt vägande.
Han skrev däremot många katalogtexter till sig själv och andra. Han reste. Jag har räknat ut att han sammantaget vistades många år utomlands, Spanien, Grekland, Frankrike i långa arbetssejourer. Grekland fick en särskild betydelse. Under juntatiden hade han nära kontakt med exilgrekerna i Stockholm. Jag minns vernissagefester Torsten hade på grekiska klubbens olika lokaler där han dansade som en annan Zorba.
Han hann också annars med ett rikt socialt liv med många vänner - och motståndare - han var i det senare fallet känd för omutlighet och försvarspositionens "alla taggarna ut". Den muntert spatserande igelkotten i hans djurserie såg många som ett indirekt självporträtt.
Nästan alltid var det gäster i hans hem med diskussioner långt ut på nattkröken. Han utförde mängder med offentliga arbeten, utställningar.
Men framför allt hade alltså Torsten under ett par decennier en närmast explosionsartad kreativitet med skulpturer i trä utskurna med endast handverktyg "såsom sågar, yxa, huggjärn och Moras lilla slöjdkniv", som han skrev apropå den stora skulpturgruppen Lautrecs flickor. Moras lilla slöjdkniv. Ett om inte annat tidskrävande arbetssätt! I förekommande fall gjöt han också själv skulpturerna hemma i ateljen i Kummelnäs tillsammans med Domenico Inganni, Mats Åberg, Evert Lindfors. Det rör sig om mer än 600 gjutningar.
Hur blev detta omfattande och sammansatta livsverk möjligt, hur fick Torsten tiden att räcka till? Jag tror han själv skulle svara på frågan med att citera Domenico Inganni, som han betraktade som sin guru. Domenico sa: "Man lägger varje dag en pinne, lördag söndag också och man får inte ta semester. Man gör inget annat än lägger pinnen. Efter några månader ser det ut som om ett väldigt arbete utförts."
Vanlig och utvald. Så kallade Olle Granath en essä där han ringar in paradoxen i Torsten Renqvists hållning och situation (Olle Granath, Utblickar över konst och konstnärer, 1979). Utvaldhet kan man inte göra mycket åt. Man blir i yttre mening utvald. Det hörs på ordet. Man blir utvald. Man kan t. ex. som Torsten debutera med rätt sorts måleri, på rätt plats vid rätt tidpunkt; och praktiskt taget genast bli utvald, utnämnd till en av de ledande yngre konstnärerna. Sen gäller det förstås att hålla sig kvar i den utvalda positionen.
En annan och mer komplicerad fråga är den egna inre upplevelsen av utvaldhet, kanske föreställningen om ett uppdrag. Torsten ansåg att all mening var skapad av människan. Men att vara vanlig? Torsten värnade om vanligheten. Han odlade den. Från sättet att klä sig till valet av enkla, vanliga ord i komplicerade diskussioner och skriftliga sammanhang. När han säger om sig själv att han är typisk - vilket han brukade hävda - är det dock inte något slags statistiskt genomsnitt han åsyftar, medelsvensson eller så.
Han menade att det mänskliga psyket är fundamentalt likartat.
Att vara vanlig, göra sig vanlig, vilja förhålla sig som en vanlig människa - när man på många vis inte är det och vet om den saken. Det om något har med människosyn att göra. solidaritet, jämställdhet, integritet var för Torsten honnörsord. Genilater var honom totalt främmande, ja direkt motbjudande.
Prestationer ville han däremot få uppmärksamhetför. Jag minns en vinter då han tog upp skidorna på bergknallen ovanför huset i Kummelnäs. Han var i femtioårsåldern och det är ett mycket brant berg. Han bad oss stå ute på plan och se på när han brakade nerför berget och livsfarligt nära passerade mellan ett träd och husknuten, och vidare ner mot trädgården. Det var idrottsmannen i honom, tävlingsmänniskan, som fick sitt utlopp i ett sådant störtlopp.
Torstens väg var inte Peer Gynts: Gaa udenom. Det var snarare tvärt om: Gaa indenom. Konstlivet ingav honom fasa. Fast naturligtvis tillhörde också han konstlivet, han visste vad fasan berodde på. Bortsett från ett par år på 50-talet då han var föreståndare för Valands konstskola, var han aldrig underställd något annat än sitt eget envist individuella konstnärsskap. Han har tackat nej till professurer, redaktioner och akademier. Dock utnämndes han till hedersdoktor vid Umeå universitet, tilldelades Sergelpriset, fick grafikpriset på Venedigbiennalen - för att bara nämna tre saker. De kriterier för sitt arbete han själv ställde upp har mycket lite med det officiella eller officiösa konstlivet att göra. Jag citerar ur Den yttersta domen, den sist skrivna texten i Brottstycken:
"Mitt drömda kriterium är så här: Jag har en hustru, två döttrar och några uppriktiga vänner. Inför dem är jag en visserligen omfattande vardaglighet; jag är målare och skulptör, det är en avmystifierad syssla. Men där har jag min utspekulerade chans. Om jag inför dem kan framvisa ett stycke skulptur, som förvånar eller skapar eftertanke, har jag orienterat mig åt Echnatons huvuds håll. Jag påstår inte att detta har hänt. Men om det skulle hända är det faktiskt verket som blir sett, inte personen bakom.
Detta närmar sig den Yttersta Domen över ett verk som saknar känd upphovsman." Vi som lever nu är egentligen överlevande, hävdade Torsten Renqvist. Det var hos honom en införlivad insikt efter upprepade sanatorievistelser, den första redan som gymnasist. "Folk dog som flugor, människor jag faktiskt kände." Men med sitt mörka, tidigt grundade dödsmedvetande, sitt moraliska grubbel och sin skepsis, var han ändå en ljus och sensuell människa. Så ser jag honom. Jag ska avsluta dessa minnesord med en kort dikt som han läste en gång. Han älskade att recitera dikter utantill, gärna långa och på engelska.
Men den här är kort. Det var i Rovaniemi i finska Lappland. Han hade en stor, mycket vacker och mycket just ljus utställning där i konsthallen. Vi satt på en uteservering. Torsten hade glömt vegamössan någonstans. Han kisade mot solen, tog pipan ur munnen och läste en liten dikt av Quasimodo, nobelpristagaren. Det var första gången jag hörde den berömda dikten, en trerading som finns i lite olika svenska översättningar. Så här lyder en av dem:
Människan står på jordens hjärta
En solstråle genomborrar henne
Och plötsligt är det afton
Torsten Renqvists urna är gravsatt på kyrkogården i hans hemort Saltsjö-Boo.
STOCKHOLM I FEBRUARI 2010
Lars Nygren
(Efterskrift ur nyutgåvan av Torsten Renqvists Flisor, Hjalmarson & Högberg, 2010)