TORSTEN RENQVIST
(10 maj 1924-13 maj 2007)

Minnestal av Lars Nygren vid begravningen 15 juni 2007
i Heliga korsets kapell

"Torsten Renqvist hörde till förra seklets verkligt
stora svenska konstnärer", skrev Ulf Linde i en nekrolog.
När jag som ung första gången träffade Torsten
visste jag inte ens att han var en känd målare
eller vad det innebär att vara en känd målare. Jag
hade i uppdrag att hämta några saker i hans hus i
Kummelnäs.
  Tydligen tyckte han att det på något sätt var kul
med den där i sin okunskap, respektlöst orerande
unge mannen. Vi plockade svamp i skogen. Svart
trumpetsvamp. Vi åt och drack vin.
  Vi pratade. Sista bussen gick. Jag blev till slut kvar
över natten. På sätt och vis har jag varit kvar där i
fyrtio år. Att besöka Torsten och Harriet blev småningom
för mig alltmer som att komma hem.
  Torsten Renqvist efterlämnar ett oerhört omfattande
livsverk. Som målare, tecknare och grafiker,
förstås. Från 1967 som skulptör, säkert hans viktigaste
insats. Från början hade han författarplaner. Sedan
han givit upp dem blev han en dagboksförfattare av
stora mått. Han gav mig förtroendet att göra ett urval
ur dagböckerna, det som blev boken Brottstycken
och senare också Flisor.
  Torsten kunde ägna mycket tid, dagar och nätter,åt att 
sammanfatta möten och diskussioner han varit
med om. Det var viktigt att inte slarva över saker. Så
fick den han diskuterat med kanske ett brev på 10-20
sidor, utskrivna på maskin, där samtalet rekapitulerades
så som Torsten upplevt det. Han hade vad han
själv kallade ett klisterminne.
  Torsten var en otroligt beläst person, ständigt läsande.
På sina målarresor i mer eller mindre arktiska
trakter i midnattssolens länder tillsammans med målaren
Torbjörn Zetterholm, släpade han med sig ett
mindre bibliotek. Samtidigt var han ju verkligen en
vildmarksmänniska, en vildmarksmänniska som efter
en arbetsdag med måleriet ute i naturen låg och läste
Rene Welleks A History of modern criticism (flera
tjocka band i stort format) i det klorofyllgröna ljus
som silade genom tältduken. Han noterade i dagboken:
"Mörkare blir det inte här på natten. Det går
gott att läsa och skriva".
  Torsten älskade sin primitiva stuga i Sandsjärv
utanför Överkalix. Där arbetade han på somrarna. I
urbanare trakter som Stockholm och Göteborg deltog
han ibland aktivt i konstdebatten. Det rör sig inte
om så många artiklar men de har i gengäld varit tungt
vägande.
  Han skrev däremot många katalogtexter till sig
själv och andra. Han reste. Jag har räknat ut att han
sammantaget vistades många år utomlands, Spanien,
Grekland, Frankrike i långa arbetssejourer. Grekland
fick en särskild betydelse. Under juntatiden hade han
nära kontakt med exilgrekerna i Stockholm. Jag minns
vernissagefester Torsten hade på grekiska klubbens
olika lokaler där han dansade som en annan Zorba.
 Han hann också annars med ett rikt socialt liv med
många vänner - och motståndare - han var i det senare
fallet känd för omutlighet och försvarspositionens
"alla taggarna ut". Den muntert spatserande
igelkotten i hans djurserie såg många som ett indirekt
självporträtt.
  Nästan alltid var det gäster i hans hem med diskussioner
långt ut på nattkröken. Han utförde mängder
med offentliga arbeten, utställningar.
 Men framför allt hade alltså Torsten under ett par
decennier en närmast explosionsartad kreativitet
med skulpturer i trä utskurna med endast handverktyg
"såsom sågar, yxa, huggjärn och Moras lilla slöjdkniv",
som han skrev apropå den stora skulpturgruppen
Lautrecs flickor. Moras lilla slöjdkniv. Ett om
inte annat tidskrävande arbetssätt! I förekommande
fall gjöt han också själv skulpturerna hemma i ateljen
i Kummelnäs tillsammans med Domenico Inganni,
Mats Åberg, Evert Lindfors. Det rör sig om mer än
600 gjutningar
  Hur blev detta omfattande och sammansatta livsverk
möjligt, hur fick Torsten tiden att räcka till?
Jag tror han själv skulle svara på frågan med att citera
Domenico Inganni, som han betraktade som sin
guru. Domenico sa: "Man lägger varje dag en pinne,
lördag söndag också och man får inte ta semester.
Man gör inget annat än lägger pinnen. Efter några
månader ser det ut som om ett väldigt arbete utförts."

Vanlig och utvald. Så kallade Olle Granath en essä där
han ringar in paradoxen i Torsten Renqvists hållning
och situation (Olle Granath, Utblickar över konst 
och konstnärer, 1979). Utvaldhet kan man inte göra mycket
åt. Man blir i yttre mening utvald. Det hörs på ordet.
Man blir utvald. Man kan t. ex. som Torsten debutera
med rätt sorts måleri, på rätt plats vid rätt tidpunkt;
och praktiskt taget genast bli utvald, utnämnd till en
av de ledande yngre konstnärerna. Sen gäller det förstås
att hålla sig kvar i den utvalda positionen.
  En annan och mer komplicerad fråga är den egna
inre upplevelsen av utvaldhet, kanske föreställningen
om ett uppdrag. Torsten ansåg att all mening var
skapad av människan. Men att vara vanlig? Torsten
värnade om vanligheten. Han odlade den. Från sättet
att klä sig till valet av enkla, vanliga ord i komplicerade
diskussioner och skriftliga sammanhang. När
han säger om sig själv att han är typisk - vilket han
brukade hävda - är det dock inte något slags statistiskt
genomsnitt han åsyftar, medelsvensson eller så.
Han menade att det mänskliga psyket är fundamentalt
likartat.
  Att vara vanlig, göra sig vanlig, vilja förhålla sig
som en vanlig människa - när man på många vis inte
är det och vet om den saken. Det om något har med
människosyn att göra. solidaritet, jämställdhet, integritet
var för Torsten honnörsord. Genilater var honom
totalt främmande, ja direkt motbjudande
  Prestationer ville han däremot få uppmärksamhet
för. Jag minns en vinter då han tog upp skidorna på
bergknallen ovanför huset i Kummelnäs. Han var i
femtioårsåldern och det är ett mycket brant berg.
Han bad oss stå ute på plan och se på när han brakade
nerför berget och livsfarligt nära passerade mellan ett
träd och husknuten, och vidare ner mot trädgården.
Det var idrottsmannen i honom, tävlingsmänniskan,
som fick sitt utlopp i ett sådant störtlopp.
  Torstens väg var inte Peer Gynts: Gaa udenom.
Det var snarare tvärt om: Gaa indenom. Konstlivet
ingav honom fasa. Fast naturligtvis tillhörde också
han konstlivet, han visste vad fasan berodde på.
Bortsett från ett par år på 50-talet då han var föreståndare
för Valands konstskola, var han aldrig underställd
något annat än sitt eget envist individuella
konstnärsskap. Han har tackat nej till professurer,
redaktioner och akademier. Dock utnämndes han
till hedersdoktor vid Umeå universitet, tilldelades
Sergelpriset, fick grafikpriset på Venedigbiennalen
- för att bara nämna tre saker. De kriterier för sitt
arbete han själv ställde upp har mycket lite med det
officiella eller officiösa konstlivet att göra. Jag citerar
ur Den yttersta domen, den sist skrivna texten i
Brottstycken:
  "Mitt drömda kriterium är så här: Jag har en hustru,
två döttrar och några uppriktiga vänner. Inför dem
är jag en visserligen omfattande vardaglighet; jag är
målare och skulptör, det är en avmystifierad syssla.
Men där har jag min utspekulerade chans. Om jag
inför dem kan framvisa ett stycke skulptur, som förvånar
eller skapar eftertanke, har jag orienterat mig
åt Echnatons huvuds håll. Jag påstår inte att detta har
hänt. Men om det skulle hända är det faktiskt verket
som blir sett, inte personen bakom.
  Detta närmar sig den Yttersta Domen över ett verk
som saknar känd upphovsman."

Vi som lever nu är egentligen överlevande, hävdade
Torsten Renqvist. Det var hos honom en införlivad
insikt efter upprepade sanatorievistelser, den första
redan som gymnasist. "Folk dog som flugor, människor
jag faktiskt kände." Men med sitt mörka, tidigt
grundade dödsmedvetande, sitt moraliska grubbel
och sin skepsis, var han ändå en ljus och sensuell
människa. Så ser jag honom. Jag ska avsluta dessa
minnesord med en kort dikt som han läste en gång.
Han älskade att recitera dikter utantill, gärna långa
och på engelska.
  Men den här är kort. Det var i Rovaniemi i finska
Lappland. Han hade en stor, mycket vacker och
mycket just ljus utställning där i konsthallen. Vi satt
på en uteservering. Torsten hade glömt vegamössan
någonstans. Han kisade mot solen, tog pipan ur munnen
och läste en liten dikt av Quasimodo, nobelpristagaren.
Det var första gången jag hörde den berömda
dikten, en trerading som finns i lite olika svenska
översättningar. Så här lyder en av dem:

    Människan står på jordens hjärta
    En solstråle genomborrar henne
    Och plötsligt är det afton

Torsten Renqvists urna är gravsatt på kyrkogården i
hans hemort Saltsjö-Boo.

STOCKHOLM I FEBRUARI 2010
Lars Nygren

(Efterskrift ur nyutgåvan av Torsten Renqvists Flisor, Hjalmarson & Högberg, 2010)